Veckans goda gärning eller...

du kan kalla mig för rullatorstickan. Ja, så sa han. Den stackars äldre, alkoholiserade mannen som jag hjälpte idag utanför en affär i samhället där jag bor. Rullatorstickan hade ramlat och vid fallet slagit sitt huvud och det blödde ganska ymnigt när jag kom förbi. Några rara äldre människor hade larmat 112 men visste inte riktigt mer vad de skulle göra. Jag tog hand om honom så gott jag kunde och försökte att hålla honom varm med min jacka samtidigt som jag klappade honom och försökte tala lugnande. Jag försökte också att stoppa blödningen så gott jag kunde med några näsdukar som jag hade i min väska. Det dök även upp några andra trevliga kvinnor som hjälpte till. De gav mig en plastpåse som jag lade min sjal i så att rullatorstickan fick en liten kudde under sitt blodiga huvud. Vi fick vänta på ambulans i ca 45 minuter och under tiden gjorde vi som var där vårt bästa för att hålla honom lugn. Han blev ganska trött efter en stund och jag trodde nästan att han skulle somna och det är ju inte bra om man har fått hjärnskakning så jag ansträngde mig till mitt yttersta för att hålla honom vaken genom samtal. Under konversationen som utspelade sig fick jag veta att han dessutom var bostadslös. Det var så synd om honom. När ambulansen äntligen kom uppstod lite problem för de kunde inte ta med sig Stickans rullator och den var han väldigt rädd om. Ambulanspersonalen sade att det skulle ordna sig på något vis.

Flera av de äldre damerna sade till mig att jag gjort ett jättebra arbete och att jag skulle gå hem och känna mig stolt i kväll. Jag vet att jag gjorde något bra idag. Läkaren som också kom förbi bekräftade det med men trots det känner jag mig mest ledsen och bedrövad. Rullatorstickan är bara Stickan nu och jag lovade att han inte skulle behöva känna sig orolig över rullatorn. Grubblar mycket kring det här men det måste ju lösa sig för Stickan på något sätt. Han kan ju inte ens gå utan en rollator så de kan ju inte gärna skicka i väg honom från sjukhuset utan en sådan. Det är förfärligt att ett välfärdssamhälle som Sverige har så många hemlösa personer.

Här sitter jag i mitt hus och har det oförskämt bra och undrar vad man sysslar med egentligen. Jag tror inte ens att det finns ett natthärbärge här i vårt samhälle. Hur får kommunens hemlösa hjälp? Det börjar ju bli väldigt kallt ute. Tänk, en gång i världen var Stickan en gullig liten pojke. Vad hände honom under resans gång som gjode att hans liv blev så här... Ja, det är mycket man kan fundera kring när man möter utslagna personer från samhällets botten.. När fick Stickan senast känna medmänsklig värme, när tog någon i hans hand och strök honom över håret och klappade honom. Det var kanske länge länge sedan...Men, idag hände det!

Det här var ett väldigt annorlunda inlägg från mig men jag kände ett oerhört starkt behov av att få skriva av mig lite grann. Det här hjärtat är till alla er som kikar förbi och lämnar rara och goa kommentarer till mig. De värmer i höstmörkret!

Önskar er alla en trevlig helg! Var rädda om varandra!

♥