söndag 7 november 2010

Livet går vidare...

Hej alla rara!
Blogginspirationen har inte riktigt velat infinna sig de senaste dagarna. Jag har en hel del inlägg på gång men allt har känts så ytligt och glättigt.
Igår var vi och tände ljus i minneslunden för kära mamma och pappa. Det har gått många år sedan de gick bort men saknaden är fortfarande stor.

Min pappa gick bort i cancer efter en kort tids sjukdom och hela familjen var lamslagna av chock. Två år senare drunkande min mamma när hon var på semesterresa med sin nyfunna vän.

Jag har insett, långt efteråt, att sorgen efter mamma är nog inte nog inte är fullt bearbetad hos mig. Jag sörjde pappa starkt under två år och när dråpslaget med mammas bortgång kom kände jag att jag måste leva livet, att mamma inte skulle ha velat att jag skulle gå och sörja lika mycket igen. Jag höll i gång för fullt och hade ett intensivt umgänge med vänner. Efter en tid blev jag gravid och jag och maken väntade lyckliga vårt första barn. Ja, livet gick vidare och när Hugo föddes plöjde jag ned all min kärlek och mitt fulla engagemang i honom. Sorgen petade jag undan i ett mörkt skrymsle inom mig och det är nog därför som den poppar upp så starkt ibland. Tiden läker alla sår sägs det men jag håller inte med, man lär sig leva med sorgen så är det i alla fall för mig.

♥♥♥

I morgon tar jag nya blogg-tag och återkommer med lite glada inlägg igen. Jag kommer bland annat att avslöja vinnaren i min lilla utlottning.

Var rädda om varandra!


Posted by Picasa

28 kommentarer:

essemia sa...

Vad jobbigt det måste ha varit för dig med dina föräldrars bortgång så tätt inpå varann. Hoppas du kan bearbeta sorgen efter din mamma nu när du fått lite perspektiv på den.
Visst är det en fin högtid vi har denna helgen. Jag bara älskar att gå omkring på en kyrkogård och titta på alla ljusen.
Ha en fortsatt bra dag.
Kram Elzie

Helen sa...

Hej!
Vad jag känner igen mig i din beskrivning, det var ungefär lika för mig när mina föräldrar gick bort. Men visst är det ändå så att man kan tänka på dem med lite sorg i hjärtat och samtidigt kan man minnas de glada minnena med ett leende på läpparna. Det är nog helt enkelt livets gång. Minns dem med glädje och berätta om dem för dina barn så lever de vidare.
Kram/Helen

Livet på Berget sa...

Hej
Håller med dig om att tiden inte alls läker alla sår, man lär sig bara leva med smärtan och saknaden. Så tråkigt att vara utan båda sina föräldrar, det är sådana viktiga ankare i livet.
Kram
/Sara

Så Vitt Jag Vet sa...

Jag kan inte säga så mycket men dina ord gick rakt in i mej.Vet till en del hur du känner det.
Många kramar från andra sidan havet !
Sanne

Lyckoslanten sa...

Så rörande att läsa om det som hände dina föräldrar. Förstår att det finns obearbetad sorg där som poppar upp. Det är så lätt att säga att livet går vidare... Vackra bilder och kramar till dig! ♥

Mom´s kitchen sa...

Nej, inte läker tiden alla sår... Så är inte det... Håller med dig..

Men våra nära och kära lever så länge vi minns de, det är jag övertygat om.. Jag mist min pappa... Och jag inte kan gå till hans grav någon gång, då har inte är begravt i Sverige.. Och det känns tungt..

Livet finns för/trots döden ...

Ha en fin vecka!!! kram

Min dröm om lantstil sa...

Precis sådär är jag med, har händerna fulla när något har gått fel. Så jag har stor sorg än :( Vet vad du menar och går igenom.
Hoppas du får en mysig kväll och fina bilder bjuder du på.
Kramar

Hannis sa...

Kan bara föreställa mig vilken smärta det måste ha varit att på kort tid förlora två viktiga människor i ens liv.
Och det är självklart att det sista man tänker på när sorgen gör sig påmind är blogginlägg.

Tycker att det är fint att du skriver om det och delar med dig!

Kram till dig/Hannis

Vita små hjärtan sa...

Hej Vännen.
Jag känner precis som du, man lär sig leva med sorgen...
Kram Agnetha

Mitt hvite hus sa...

Et flott og rørende innlegg...ja vi savner våre kjøre som har gått bort...

jeg tenker ofte på mamma selv om det er mange år siden hun døde...

tar meg i det flere ganger at hun skulle vørt der...

takk for at du deler disse tankene med oss..

Ønsker deg en fin kveld..

klememr

Lina sa...

Hej!
Visst lär man sig att leva med sorgen, men vissa dagar så blir den ju mera påtaglig...just under den här helgen går ju tankarna till dom som inte finns med oss längre...känner igen mig i de du skriver om undanpetad sorg som poppar upp i bland...

Må så gott & sköt om dig!
Kram, Lina

ETT RÖTT MONOGRAM sa...

Så hemskt lessamt med dina föräldrar, måste ha varit fruktansvärt för dig. En sån smäll kommer man inte över, förstår att du blir jätteledsen ibland.
Roligt var det i alla fall att du är med i min utlottning. Och du kom ihåg rätt, husmusen heter Tindra.
Kramar
AnnaMaria

Louise sa...

Rörande inlägg...ja tiden gör att man lär sig leva med sorgen men finns där det gör den....du har så rätt!

Marita sa...

Jag håller med dig, man lär sig leva med sorgen, tror inte heller att tiden läker såren... Du har verkligen varit drabbad då du har mist både din mamma och pappa. Jag miste min pappa när jag var 18 år och min bror när jag var 33 år. Det gör fortfarande ont...men man vänjer sig...
ktam, Marita

Lantliv i Norregård sa...

Hej!!
Men vilket rörande inlägg....Min pappa går igenom en cancerbehandling nu...Men det verkar som att det blir med lyckligt slut!! Jag är så tacksam för det! Märkligt att vissa måste gå igenom så mycket, mista båda dina föräldrar så tidigt! Så sorgligt, ta hand om Dig;o)

Styrkekramar från Malin

Handgjorda drömmar sa...

Hej Anna-Lena!
Tänkvärt inlägg...
Sorg är ju något väldigt individuellt och jag tror inte det är alls ovanligt att man liksom "lägger bort" sorgen, både för att det är svårt och för att man inte ger sig den tiden att sörja. Min bästa vän miste sin mor alldeles för tidigt, när hon var höggravid med sitt första barn och jag undrar (och beundrar henne) än idag, hur hon överhuvudtaget orkade ta sig igenom den tiden så pass bra som hon gjorde. Dock tror jag att det är viktigt att en dag sätta sig ner o verkligen få sörja. Sen tror jag nog att när man är gravid eller har barn, så "tillåter" man sig nog inte riktigt att gå ner sig alltför mycket - för deras skull...
Stora varma kramar till dig!
Marie

Drömmen om Villa Grönskog sa...

Hej AnnaLena.
Också du har fått din beskärda dela av smärta.Vad jobbigt att förlora båda föräldrarna så tätt.
Livet är varken enkelt eller rättvist.Men,vad glad man är att få leva,ändå.
Må så gott
Kram Anette

Mia sa...

Jag kan inte ens föreställa mig hur det är att förlora båda föräldrarna på så kort tid. Då min mormor dog tänkte jag att om jag gråter så här mycket nu hur mycket gråter jag när mina föräldrar dör.
Några månader föddes Elliot och jag tänker att en del av henne lever i honom. Runtomkring oss har det varit så att någon har dött och ett nytt barn fötts. Om det är naturen eller slumpen vet jag inte.

Kram Mia

Livet på Vestergård sa...

Vilka stora sorger du drabbats av. Det måste vara svårt att mista båda sina föräldrar så oväntat och nära på varandra. Vi måste inte alltid visa vår glada sida ibland behöver sorgen få komma fram.
Kramar Kicki

Annika - familjebloggen med tävlingar sa...

Det är jätteviktigt att vi får tid till eftertanke och saknad för våra nära och kära. Det är ju inte alltid man sörjt färdigt efter en bortgång, och det måste få ta sin tid. Även efter lång tid efteråt...! En stund på kyrkogården kan göra underverk - eller hur? KRam

Ett Vitare Hem sa...

Håller också med tiden läker inte utan man lär sig leva med sorgen, skickar dig en massa extra kramisar just nu!
/Lena

Huset vid ån sa...

Hej Anna-Lena!
Mina tårar trillar ner för mina kinder när jag läser om dina älskade föräldrar....Så hemskt o tragiskt för dig! Förstår att du saknar dom, men vilken tur att du fick egna barn som du får ödsla mycket kärlek o omtanke till......

Usch! Jag törs inte tänka på den dagen mina föräldrar inte kommer att finnas i livet mer....
Men jag vet att den dagen kommer, så därför försöker jag leva så mycket som möjligt i nuet, och njuta av att dom finns för mig o min familj!

Må så gott o En Stor Varm Kram till dig från mig! Therese

Jenny sa...

Hej Anna-Lena!
Det måste känts jättejobbigt att förlora båda föräldrarna med så kort mellanrum, förstår att det måste kännas tomt utan dem.
Håller med dig man lär sig leva med sorgen men den finns nog alltid kvar på ett eller annat sätt.

Stor kram till dig!

Jenny

Änglarnas hus sa...

Hej min vän!!

Jag förstår att dina tankar till dina föräldrar vandrar iväg en helg som den som gick!
Tiden läker inte alla sår..och sorgen är evig..den bara byter skepnad... det är en del av saknaden och också ett sätt att hålla de kära, bortgångna vid "liv"

Sänder en stor, varm kram till dig!!

//Sanne

Gugis Pärlor sa...

Så tragiskt att förlora båda föräldrarna på så kort tid. Förstår att sorgen och smärtan finns kvar djupt inne. Styrkekramar till dig!

Gugi

swedishouse sa...

Hej Anna-Lena

Your candles and little home shrine are glowing and beautiful...just like the love for your parents, shines through...
I wish you peace in your heart.
Remember LOVE is all around you
LOVE PEACE enJOY every moment of your family you have made.
Kram
Julie
x

Åsa sa...

Finaste finaste du....

Stor kram

Åsa

Malin E sa...

Va sorgligt att du mist båda dina föräldrar och dessutom på 2 så hemska sätt om jag får säga så.Det är nog som du säger att man lär sig leva med det men man glömmer ju aldrig och såren finns ju alltid kvar.
Skickar massor av kramar!
Malin